Som om nån brydde sig om min blogg...

Jag bor och trivs alldeles utmärkt i min lägenhet och har så gjort i snart tio år, jag älskar närheten till skogen och idrottsplatsen. Jag har kanonschyssta grannar, och en tycker jag jättefin lägenhet. Och i området har jag precis allt man kan önska, jag har pingisrum, solarium, gym och bastu m.m. även om jag kanske inte utnyttjar allt så känns det inte som att det finns något att sakna.

På sommaren sitter jag på min nu väldigt stora balkong i solen och grillar på elgrillen, och på vintrarna har jag skidspår (som jag sagt till mig själv att jag ska utnyttja oftare), bandyplan som utnyttjas så ofta jag bara hinner, jag har hundra meter ner till ishallen.

Jag tycker att jag har haft precis allt jag kan önska, och har känt att


Men det är något som legat i bakhuvudet hela tiden som kommit fram då och då i vissa situationer, inte värre än att det bara kommit och gått. Det har aldrig varit så starkt att jag vid dessa tillfällen känt att jag starkt har saknat något, Men det har ändå funnits där ända sedan jag flyttade hemifrån.

Först när jag kom hem efter att vi varit och skrivit på pappren så började det att på allvar att komma för mig, nu är det på riktigt! Jag har alltid varit sån att vissa saker som jag inte har eller gör, har jag bara accepterat att "Det där är sånt som dom stora och vuxna grabbarna har eller gör". Men jag har faktiskt börjat att fatta att jag också är en av dom stora och vuxna grabbarna nu.

Nu först när allt är klart och bestämt fattar jag verkligen på allvar att jag bara bott här i väntan på detta, jag har nog haft en miljon idéer genom åren som jag till mig själv sagt att "men det får jag göra när jag skaffat hus"... HUS!!! HUUUS!

Hörde ni?!? Jag och Veronica har köpt ett HUS!!! Vi har köpt ett underbart hus med 2500m2 tomt på Adelsö, mitt ute på landet. Allt med och kring det här huset är på pricken helt anpassat för våra behov, nästan lite skrämmande bra faktiskt. Själva huset är hyffsat nytt 1979, så förnster, dörrar och interiör är i topskick. Köket är helt nyrenoverat och hela huset är nymålat invändigt, och under huset var det snustort och helt i nyskick. I vardagsrummet finns en underbar öppen spis med kasset för uppvärmning av huset, från vardagsrummet kommer man ut på en av de tre verandorna som är halvt under tak med infravärme och öppen spis även där.

Vi har en gäststuga på runt 15m2 som kommer att bli en unederbar gillestuga för tv-spelande och allmänt mys, den ligger i direkt anslutning till "Relaxavdelningen", jag vet låter skitsprättigt men det är ett helkaklat dusch och avslappningsrum med klinkergolv och en rejäl bastu med tonad glasdörr.

Nästa gäststuga är på runt 10m2, som kommer att bli mitt hobby/teknik-rum där jag äntligen har plats att pyssla utan att tänka på att behöva plocka undan varje gång.

Sen har vi en jordkällare "som enligt tidigare ägare håller en idealisk temperatur för förvaring av vinflaskor", ha ha! ja så sa gubben på den lilla filmvisningen på annonsen. Med lite tur så kanske det max kommer att finnas en halvdrucken tetra kanske... He he! Men mina Wiskyflaskor kanske... hmm ja ja.

En stor snickarverkstad (som dom kallade det) finns intill relaxen, samt att förråd alldeles bakom. Så har vi även ett redskapsskjul på betongplatta för gräsklippare och grejjer.

En väldigt stor del av tomten består av en jättestor platt gräsmatta, som är alldeles perfekt för Veronica´s agility-träning. Med staket runt hela tomten, där hundarna kan springa fritt...

Det finns en väldig massa utebelysning runt tomten, som jag tror kommer att bli väldigt mysig på kvällarna.


Alla är förstås välkomna sedan att bada bastu och bo i vår gäststuga!!!



Ledsen att jag inte har några bilder på huset, Veronica har ett helt gäng på sitt usb-minne. Jag får slänga in några i nästa inlägg.


Kram på er!

Kristian *Harmoni*

Till slut så har man ju börjat tro att man kommer leva hela sitt liv som singel, vilket jag dessutom har trivts med som fisken i vattnet. Jag har inte kännt att jag saknat nåt, min erfarenhet av vad jag hittills trott varit kärlek så har det bara varit en plåga. Och jag har bara kännt mig otrygg och osäker, vilket gjort att jag till slut i stället valt att vara singel.

Samtidigt som jag har undrat vad det egentligen är för fel på mig som inte kan känna som vanliga männinskor, så har jag bara accepterat att sån här är jag och alla är vi olika. Det kanske inte är så att alla människor är gjorda för att bli kära, jag menar alla har vi ju i övrigt olika intressen och saker vi brinner för. Jag brinner väl inte för kärleken helt enkelt.


Men så kommer helt plötsligt denna fantastiska tjej och griper tag i mig, ser mig i ögonen och talar om för mig att hon kan visa mig meningen med livet. Hon frågar mig om jag är berädd att följa med henne och ge mig ut på mitt livs härligaste äventyr (kan inte svara på om hon sagt detta i ord, men det är så jag uppfattat det), hon tar mig med på en resa som inte kan beskrivas på annat sätt än helt underbar och totalt överlycklig. Hon har redan lärt mig att sväva och att gå på moln, hon har lärt mig att le tills man får träningsvärk. Hon visar mig ständigt hur hon kan skina starkare än solen bara genom att le, hon kan få det att bubbla av lycka i mig med hjälp av ett par ynka ord. Hon kan få det att snurra i huvudet på mig med endast ett ansiktsuttryck eller en blick...

Jag vet att det låter helt sjukt, men vad som då är dubbelt så sjukt är att hon beskriver det på precis samma sätt. Vi verkar dessutom ha en telepatisk förmåga, då vi på något sätt förstår varandra utan att vi ens behöver säga något. För om någon av oss säger något så är det ändå precis vad den andre tänkt säga, och jag har nog aldrig träffat någon som är mig så otroligt lik. Det känns som att vi kännt varandra hur länge som helst...

Jag tror att jag börjar få kläm på vad det här med kärlek skulle kunna vara för något, jag har förstått nu att man kan vara kär och lycklig samtidigt som att man känner sig helt trygg och säker. Det har inte för någon sekund varit annat än ren och skär lycka, och jag vet att denna underbara resa bara har börjat!


Vad jag nu har kommit fram till är att hur jäkla konstig, annorlunda och märklig människa man nu tycker att man är så har man absolut ingenting för att försöka ändra sig eller göra sig till för att passa in, du är helt perfekt precis som du är hur vridna och konstiga dina egenheter än må vara. Det gäller bara att träffa rätt, och det är bara en fråga om tid.




Kristian  *Kär*

Att dom bara orkar!?!
Jag var inne och satte mig på mitträcket i början av Västerbron för att heja fram L vid 33 km, jag satt i en halvtimme i gassande sol och höll själv på att storkna. Sen var det bara att kasta sig på hojjen igen för att åka jordens omväg för att komma till Östermalms IP, och ta emot henne där hon och alla andra galna Maratonlöpare samlades efter målgång.

Alltså jag såg ingen (i år heller) som såg ut att ha haft roligt där ute, dom som inte hängde över ett räcke och kräktes tog sig över knäna eller haltade och grinade illa. Dom flesta såg ganska irriterade och lättretliga ut, ingen var direkt upplagd för skämt.



Varför gör man nåt sånt här för?!? Dom flesta kommer nu att ha ont i ett par veckor, och då har dom inte ens haft kul... Och då har man tränat och laddat i månader innan oxå, helt galet!!

Nä jag började i stället dagen med en promenad på ängen och en sväng i skogen med Wilma, sedan åkte jag till Balingsholms gård och la mig på en klippa medans Wilma badade i Trehörningen. Sen åkte vi till Ekerö, jag la mig i gräset och Wilma sprang i vattenspridaren. Efter att ha fikat och sedan suttit en stund på bryggan åkte jag hem och hämtade hojjen för att då åka till stan och kolla på L när hon sprang, kom tillbaka till Ekerö och käkade Tacos. Sen drog jag och Arne ut och fiskade lite, jag fick ganska snabbt en riktigt fin Gös (runt 1.5-2 kg) men Arne var inte riktigt kompis med håven så dessvärre slet han sig innan vi fick fatt honom... Sen åkte jag hem och nu sitter jag här i soffan med en godispåse. :-D

Och det har jag gjort medans L ägnade hela dagen åt Maraton, med förberedelser, spring och efterberedelser. Helt obegripligt! :-P




Kristian  *Trött ändå*

Sorry! Nu har jag haft ett sånt där bloggstopp igen, men ibland känner man att man knappt hinner med sig själv...
Ibland brukar jag tänka att man ska strunta i klockan helt, och bara göra det man vill och behöver just för stunden. Strunta i att boka en massa tider och ställa nån jäkla veckarklocka. Man låter bara allt ta den tid det tar... Känner man för att jobba lite så gör man det, känner man sig trött så går man och lägger sig. Vill man gå en promenad så gör man det, känner man för att hälsa på någon så gör man det. Utan att bry sig om ifall det är dag, morgon, kväll eller natt. Att lixom bara föjla sitt spår, gå dit näsan pekar hela tiden... Att aldrig i förväg planera eller boka in någonting!

Det låter ju helt otänkbart eller hur, leva helt utan tid!?!

Men om man tänker efter så är det inte så många djurarter förutom vi korkade människor som måste kolla på sin mobilklocka var och varannan minut. Jag har aldrig sett Wilma kolla på klockan och planerat in nästa kisspaus...

Klocka och tid är ju något som vi människor uppfunnit, och som bara vi använder. Det verkar bara vara vi som tycker att det är så jäkla viktigt att passa tider hela tiden...!

Trots att vi inte skulle klara oss utan klocka, så finns det ju faktiskt ingenting possitivt med att ha en och att ständigt vara medveten om vad klockan är. Det ända vi ser varje gång vi tittar på klockan är att vi antingen inte kommer att hinna med det vi håller på med, eller att det är så vansinnigt lång tid kvar och vi fattar inte hur vi ska stå ut. Det är ju väldigt sällan vi blir possitivt överraskade av att veta vad klockan är, om det inte är så att den äntligen har slagit det vi väntat på. Men då har den ju fram till dess bara varit en plåga.

Klockan stressar t.o.m upp folk många gånger när dom inte alls har någon anledning att stressa, utan bara för det faktum att dom ser att tiden rinner iväg. Hur många finns det inte som sitter i bilköer på väg hem från jobbet och känner sig stressade, trots att dom inte ens har någon tid att passa. Kanske bara tänker slänga sig på soffan och slappa hela kvällen, ändå blir dom förbannade i bilköerna i stället för att inse att man faktskt kan slappa hela vägen hem...

Jag säger faktiskt dom för jag kan inte riktigt stå för det själv, jag tycker att det är rätt skönt att sitta i köerna. Gillar att lyssna på radio och softa när det ändå inte finns något annat jag kan göra, men ibland åker man ju med någon annan och det verkar alltid som att det skulle vara deras sista dag i livet!


Jag försöker faktiskt leva så mycket jag kan utan klocka, t.o.m i jobbet faktiskt. Jag ser till att göra det jag ska, sen är jag inte så noga med när jag börjar eller slutar. Och eftersom att jag aldrig kollar på tv så har jag heller inga såna tider att passa (förutom hockeyn förståss). Men ibland blir det ändå så här, att man förväntas göra en massa saker och känner att tiden inte räcker till och man blir helt matt och orkar till slut ingenting i stället.


Kan vi inte bara strunta i klockan, den skapar bara bekymmer! Och tänka på det faktum att vi är ensamma på den här planeten, att tycka det är så livsviktigt att ständigt ha koll på tiden. Jag har aldrig sett en älg med armbandsur!

Att tiden i alla fall skulle läka alla sår är väl ingen tröst när det samtidigt är tiden som till slut har ihjäl oss!





Kram på er alla!

Kristian  *Spånar*