Som om nån brydde sig om min blogg...

Nä jag har blivit av med gipset, det hade ju börjat spricka både här och där.
Jag ringde till KS för att tala om att något behövde göras, för att mit gips inte höll måttet längre. Hon tyckte att jag skulle komma in så att dom fick gipsa om, jag skulle komma runt halv tre då gipskatten skulle vara redo. Efter ett par minuter ringde hon tillbaka till mig och frågade hur jag skulle ta mig in, jag sa att jag förstås skulle ta bilen.
 - Nej det ska du nog inte göra, du får inte utsätta gipset för stötar det första dygnet...
Detta var ju förstås inga nyheter för mig, jag har ju gipsrutin nu. :) Så jag förklarade att jag kör automat, så risken är väl inte större än om jag får skjuts. Men nää! Hon tyckte att jag skulle ta mig in på annat sätt i alla fall, jag började då att tänka på hur långt det var från parkeringsplatsen till den där avdelningen där jag gipsades. Då kände väl jag oxå att det kanske är lämpligt med någon som kan köra mig direkt från entrén, och så sa tanten att jag kunde lösa en biljett för 170:- till taxi hem. Så jag ringde och väckte Kaj som skjutsade in mig till KS, jag stapplade fram till receptionen och fick förklarat för mig att jag var på helt fel avdelning.
- Du ska till ortopedmottagningen, den ligger runt hörnet och en bit ner...

Jaha! Jag knallar på med mitt trasiga gips och kommer till slut fram till ortopeden, som visar sig ligga precis vid gästparkeringen på baksidan. Skit samma tänkte jag, blir ju ändå en ganska billig resa hem... Kliver in på avdelningen och får lägga mig i ett rum med P3 på högsta volym, jag fick välja kanalen men volymen stog där den stog. Sen började hon såga!!! Hon tog fram en liten handklinga, vilket jag tio sekunder innan just skämtat om. Självklart får man för att man inte håller tyst tänkte jag, och var faktiskt för första gången lite orolig på sjukan. När hon sedan sågade sig upprepade gånger i sin egen vänsterarm utan att det blev ett märke, så kände jag mig dock något mer lättad. En lättnad som skulle visa sig bara vara början, ååh jäklar vad skönt det var att få bort gipset!
Äntligen fick jag röra på foten, och det var såå skönt.

Sen började man klämma och känna, och som vanligt så verkade jag friskare än väntat. Så gipskatten ville att ortopeden som jag haft tidigare skulle titta på benet, för att bestämma om jag verkligen skulle behöva gipsas.
 - Nä det här behöver vi inte gipsa, det räcker med en "Camwalk". Vilket visar sig vara en pjäxa som jag själv reglerar stödet mot benet, med hjälp av en liten pump som man fick med. Med numrerade ventiler skulle man pumpa upp pjäxan på fyra ställen, och den blev riktigt skön - man kunde t.o.m gå hyffsat som folk i den efter att i två veckor gått som en stelare Charlie Chapplin.

Ingen var gladare än jag... ... Ända tills det var dags att åka hem!
Jag var nu alldeles för frisk och mobil för att få lösa en taxibiljett, och ingen egen bil hade jag ju nu heller...
 - Ja men du kan ju åka kommunalt, det är jättelätt!
Jo visst... Efter att ha misslyckats med att få någon till att sätta sig i rusningstrafiken för att hämta mig, så bestämde jag mig då för att åka kommunalt. Jag har ju ändå åkt buss när jag gick i skolan som pojk, så jag gick för att kolla efter en buss som skulle kunde ta mig någonstans. Jag hittade en som gick till Solna och Sumpan, grejt tänkte jag - därifrån kan jag ju ta pendeln för det vet jag hur man gör... Jag stog och väntade där på busshållplatsen, och kom t.o.m först i kön när bussen kom...! :D Vilket inte skulle visa sig så uppskattad, då jag blev ståendes med chaffören och nekades bussfärd för att jag inte hade nån biljett... Men va fan! Jag får ju biljett av dig herr busschafför när jag betalat! Men nä... mina skitiga pengar var ingenting värda på den där bussen, utan jag skulle köpa den på Pressbyrån i så fall. Jo precis som att bussen kommer att stå kvar när jag kommer tillbaka!?!

Så efter att jag då återigen försökt åka kommunalt men misslyckats, så insåg jag nu att det är verkligen ingenting för mig.  Jag ger upp och hoppar till slut in i en taxi i alla fall, vilka brukar vara stormförtjusta i kontanta medel. Så förtjusta att taxametern stannade på väntade 400 spänn, vilket jag tänkte att försäkringsbolaget ändå får betala... Om det inte hade varit så att jag glömde ta kvittot!!! (Förmodar att det var därför han var så glad, trots att jag inte kunde ge honom mer än 4 spänn i drix)


Men vad jag ville säga var i alla fall att det är så grymt skönt att äntligen ha blivit av med gipset, och nu knallar jag runt i lägenheten utan något alls. Och använder pjäxan när jag springer utomhus.

Jag tycker att jag gör grymma framsteg varje dag oxå, och jag hoppas på att kunna vara med och lira innebandy om ett par veckor. Och jag kommer defenitivt inte att missa hockey-bocky premiären v. 43!



Kristian  *Går på egna ben!*