Vårdas ömt! (Lååång)
Vet inte om ni har hört, men jag blev påkörd av en lastbil med hojjen för två veckor sen. Inget märkvärdigt, fick en fraktur på skulderbladet, bröt tre revben, spräckte mjälten och blev sårig över vänsterhanden. Men det var inte värre än att man sprang i korridorerna på sjukhuset dagen efter, och hjälpte sköterskorna oxå ibland faktiskt. Anledningen till att jag inte sprang första dagen berodde nog mest på dosen morfin jag fick.
Har inte varit någon plåga direkt förutom att magen slutade att fungera ett tag, och det är väldigt mycket jobbigare med en mage som skriker efter mat men som sen inte klarar av att ta emot den. Kunde typ ta två tre tuggor av mina mål, även fast jag var vrålhungrig innan.
När dom kom för att hämta mig så kunde jag inte låta bli att känna mig besvärande, krävande och påfrestande, så mycket personal, ambulans, brandförsvar och polis o grejjer för lilla jag. Där låg jag och tog upp deras dyrbara arbetstid, och dom vände på mig och bar upp mig på båren och skjutsade in mig i ambulansen. Och där låg jag och kände mig väldigt lat, ska dom verkligen behöva jobba o slita så där för bara lilla mig. Jag gjorde inte ett handtag för att hjälpa till, hjälpte inte ens till att flytta undan hojjen. Nä lite generad över att det blivit ett sånt jäkla pådrag för min skull låg jag nu där på båren i ambulansen skumpandes på väg till Karolinska, där jag mottogs av ännu fler människor som stressade som galningar för att ta hand om mig. De kläder som ambulanspersonalen inte klippt sönder (kallingarna o skorna) togs av på operationsbordet och jag låg där nu helt näck, först då tänkte jag att... nä jag tänker bara ligga här, jag var hela tiden fast besluten om att jag skulle hjälpa till me nåt. Men när jag nu låg där näck så kände jag att det här ändå inte rätt klädsel att bistå med någon hjälp i alla fall, och tydligen så behövdes det inte heller...
Jag vet att jag har underbara vänner och familj, och det blir oxå så väldigt påtagligt när det händer nåt sånt här. Jag försökte få den tröga ambulanspersonalen att ringa farsan som jag skulle jag skulle möta i samma veva, jag förstog ju att han skull bli orolig om jag inte dyker upp och inte svarar i telefon. Efter att han själv försökt ringa mig ett antal gånger så får jag till slut Henrik i ambulansen att svara, men min telefon är lite dum så högtalaren funkar inte alltid utan man måste knacka på den. Henrik svarar "Hej det här är Henrik från ambulans 784 Karolinska, jag svarar på din sons telefon", men när Henrik inte hör farsan så lägger han på luren och säger att vi får ta det sen. Jag blir väldigt sällan arg och det brukar krävas en hel del för att jag ska brusa upp, men nu var jag berädd att be dom stanna ambulansen så att jag kan knalla till Huddinge sjukhus i stället. (Undantag från min tidigare känsla av att vara overksam) Precis som jag misstänkte och förargades över så var ju det här beskedet på inget sätt lugnande för min far, jag påtalar även på operationsbordet att jag vill att dom ska kontakta min farsa och en trevlig sköterska springer iväg för att hjälpa. Då visar det sig att hela gänget redan sitter i väntrummet utanför, helt galet på något sätt hade dom tagit reda på vart jag tagit vägen och hunnit in allihopa.
Och redan andra dagen när jag kommit upp på avdelningen så kommer det blommor, presenter och lyckönskningar från vänner jag inte kunde förstå vart dom fått informationen ifrån. Förutom dom trevliga sköterskorna på avdelningen, så hade jag besök från mina familjemedlemmar och vänner varje dag.
Tack alla rara för erat stöd på sjukhuset, ja och även nu för den delen. Det har varit jätteskönt att veta att ni har brytt er om mig, hjälpt mig och hållt mig sällskap. Och tack för blommor, mat och godis!
Nu har det gått två veckor sedan sammanstötningen, och jag känner mig oförskämt frisk. Det ska ju tydligen göra ont med skulderbladsfrakturer och revbensfrakturer, men det verkar vara något jag missat bortsett ifrån att armen inte gör som jag säger och molar en del. Men jag har under hela tiden haft ont i mitt vänsterben, och igår hade jag mer problem att gå nerför i trappor än tidigare. Jag tog en promenad med Wilma och åkte och parkerade vid en hage för att fika, men väl där tänkte jag att om jag har ett gäng frakturer jag inte känner av så kanske det är värt att kolla mitt ben i alla fall. Jag ringde till avdelningen som jag legat på och sa till läkaren där att jag fortfarande hade ont i benet, oj då sa han och eftersom att han skulle på operation kunde han inte själv ta emot mig så han skulle ringa ner till akuten och förvarna min ankomst. Jag lämnar Wilma hos brorsan och åker inte till akuten, efter att jag anmält mig i receptionen hinner jag inte ens sätta mig innan jag blir inropad. När jag väl ligger där inne springer en läkare jag haft på avdelningen förbi, han bli lite nyfiken och vill kolla och känna lite grann. Sen går han till disken och pratar med systrarna och säger att den där killen kommer från A24a och ska tas omhand med en gång, ortopeden kommer efter bara ett par sekunder... Hon klämmer oxå och mäter trycket i muskeln med nån nål, konstaterar att jag har en spänd muskel och att den ska lindas för att skapa mottryck. Hon kilar iväg en stund och kommer tillbaka efter ett par minuter, och förklarar att det inte tagits några röntgenplåtar på mitt ben. Hon tycker därför att vi för säkerhets skull ska röntga benet med en gång, så en söt syster skjutsar upp mig liggandes på britsen till röntgen. Där står redan tre sängar med patienter som ska röntgas, men systern hinner bara släppa sängen sen åker jag direkt in till röntgen före alla andra.
Efter att man granskat röntgenplåtarna visar det sig att jag har brytit benet, som jag knallat omkring med i två veckor. Det förklarar ju varför jag haltat så, ja nä så det var ju bara att gipsa. Så nu ska jag strutta omkring med en gipsstövel i tre veckor... Min läkare påpekade att det var inte alls vanligt att patienter kör och parkerar på gästparkeringen för att promenera till akuten med ett sedan två veckor brutet ben.
Jag kan verkligen känna igen mig i Robert Gustavssons rollfigur i "Skenbart", han och jag är nog väldigt lika. Men det är ju så där att man vill ju inte besvära andra människor för sina krämpor och skavanker, inte ska väl dom behöva slita så där för lilla mig...
Tack vänner!
Kristian *Läker*
Har inte varit någon plåga direkt förutom att magen slutade att fungera ett tag, och det är väldigt mycket jobbigare med en mage som skriker efter mat men som sen inte klarar av att ta emot den. Kunde typ ta två tre tuggor av mina mål, även fast jag var vrålhungrig innan.
När dom kom för att hämta mig så kunde jag inte låta bli att känna mig besvärande, krävande och påfrestande, så mycket personal, ambulans, brandförsvar och polis o grejjer för lilla jag. Där låg jag och tog upp deras dyrbara arbetstid, och dom vände på mig och bar upp mig på båren och skjutsade in mig i ambulansen. Och där låg jag och kände mig väldigt lat, ska dom verkligen behöva jobba o slita så där för bara lilla mig. Jag gjorde inte ett handtag för att hjälpa till, hjälpte inte ens till att flytta undan hojjen. Nä lite generad över att det blivit ett sånt jäkla pådrag för min skull låg jag nu där på båren i ambulansen skumpandes på väg till Karolinska, där jag mottogs av ännu fler människor som stressade som galningar för att ta hand om mig. De kläder som ambulanspersonalen inte klippt sönder (kallingarna o skorna) togs av på operationsbordet och jag låg där nu helt näck, först då tänkte jag att... nä jag tänker bara ligga här, jag var hela tiden fast besluten om att jag skulle hjälpa till me nåt. Men när jag nu låg där näck så kände jag att det här ändå inte rätt klädsel att bistå med någon hjälp i alla fall, och tydligen så behövdes det inte heller...
Jag vet att jag har underbara vänner och familj, och det blir oxå så väldigt påtagligt när det händer nåt sånt här. Jag försökte få den tröga ambulanspersonalen att ringa farsan som jag skulle jag skulle möta i samma veva, jag förstog ju att han skull bli orolig om jag inte dyker upp och inte svarar i telefon. Efter att han själv försökt ringa mig ett antal gånger så får jag till slut Henrik i ambulansen att svara, men min telefon är lite dum så högtalaren funkar inte alltid utan man måste knacka på den. Henrik svarar "Hej det här är Henrik från ambulans 784 Karolinska, jag svarar på din sons telefon", men när Henrik inte hör farsan så lägger han på luren och säger att vi får ta det sen. Jag blir väldigt sällan arg och det brukar krävas en hel del för att jag ska brusa upp, men nu var jag berädd att be dom stanna ambulansen så att jag kan knalla till Huddinge sjukhus i stället. (Undantag från min tidigare känsla av att vara overksam) Precis som jag misstänkte och förargades över så var ju det här beskedet på inget sätt lugnande för min far, jag påtalar även på operationsbordet att jag vill att dom ska kontakta min farsa och en trevlig sköterska springer iväg för att hjälpa. Då visar det sig att hela gänget redan sitter i väntrummet utanför, helt galet på något sätt hade dom tagit reda på vart jag tagit vägen och hunnit in allihopa.
Och redan andra dagen när jag kommit upp på avdelningen så kommer det blommor, presenter och lyckönskningar från vänner jag inte kunde förstå vart dom fått informationen ifrån. Förutom dom trevliga sköterskorna på avdelningen, så hade jag besök från mina familjemedlemmar och vänner varje dag.
Tack alla rara för erat stöd på sjukhuset, ja och även nu för den delen. Det har varit jätteskönt att veta att ni har brytt er om mig, hjälpt mig och hållt mig sällskap. Och tack för blommor, mat och godis!
Nu har det gått två veckor sedan sammanstötningen, och jag känner mig oförskämt frisk. Det ska ju tydligen göra ont med skulderbladsfrakturer och revbensfrakturer, men det verkar vara något jag missat bortsett ifrån att armen inte gör som jag säger och molar en del. Men jag har under hela tiden haft ont i mitt vänsterben, och igår hade jag mer problem att gå nerför i trappor än tidigare. Jag tog en promenad med Wilma och åkte och parkerade vid en hage för att fika, men väl där tänkte jag att om jag har ett gäng frakturer jag inte känner av så kanske det är värt att kolla mitt ben i alla fall. Jag ringde till avdelningen som jag legat på och sa till läkaren där att jag fortfarande hade ont i benet, oj då sa han och eftersom att han skulle på operation kunde han inte själv ta emot mig så han skulle ringa ner till akuten och förvarna min ankomst. Jag lämnar Wilma hos brorsan och åker inte till akuten, efter att jag anmält mig i receptionen hinner jag inte ens sätta mig innan jag blir inropad. När jag väl ligger där inne springer en läkare jag haft på avdelningen förbi, han bli lite nyfiken och vill kolla och känna lite grann. Sen går han till disken och pratar med systrarna och säger att den där killen kommer från A24a och ska tas omhand med en gång, ortopeden kommer efter bara ett par sekunder... Hon klämmer oxå och mäter trycket i muskeln med nån nål, konstaterar att jag har en spänd muskel och att den ska lindas för att skapa mottryck. Hon kilar iväg en stund och kommer tillbaka efter ett par minuter, och förklarar att det inte tagits några röntgenplåtar på mitt ben. Hon tycker därför att vi för säkerhets skull ska röntga benet med en gång, så en söt syster skjutsar upp mig liggandes på britsen till röntgen. Där står redan tre sängar med patienter som ska röntgas, men systern hinner bara släppa sängen sen åker jag direkt in till röntgen före alla andra.
Efter att man granskat röntgenplåtarna visar det sig att jag har brytit benet, som jag knallat omkring med i två veckor. Det förklarar ju varför jag haltat så, ja nä så det var ju bara att gipsa. Så nu ska jag strutta omkring med en gipsstövel i tre veckor... Min läkare påpekade att det var inte alls vanligt att patienter kör och parkerar på gästparkeringen för att promenera till akuten med ett sedan två veckor brutet ben.
Jag kan verkligen känna igen mig i Robert Gustavssons rollfigur i "Skenbart", han och jag är nog väldigt lika. Men det är ju så där att man vill ju inte besvära andra människor för sina krämpor och skavanker, inte ska väl dom behöva slita så där för lilla mig...
Tack vänner!
Kristian *Läker*
Hemma igen!!
Tack alla söta!
Kristian *Bättre o bättre*
Slött!
Semester...! Är ju tänkt att jag då inte ska behöva göra någonting, bara slappa o vila ut.
Men varför mår man inge bra för, varför känner man sig meningslös och besvärad av ångest för att man sover lite på dagarna och bara slöar i soffan. I tre dagar nu har jag varit så trött att jag inte orkat ta mig för någonting, men det känns inge bra. Det känns som att jag kastar bort värdefull tid som jag borde ta till vara på, att jag måste ha gjort någonting på dagen för att vara nöjd.
Idag känns det inte lika jobbigt, det känns inte lika bortkastat och meningslöst att bara ligga i soffan under en filt och stirra in i väggen. För idag regnar och blåser det ute...! Undra hur det kommer sig att det inte är lika viktigt att göra något när det är dåligt väder ute, på nåt sätt så känns det som att man kan ursäkta sig med att det i alla fall e piss-väder. Trots att det bara handlar om mig, jag behöver ju inte direkt ursäkta mig eller bevisa vad jag gjort idag för någon annan.
Jag skulle nog aldrig kunna sluta jobba, oavsett hur less jag än kan vara på jobbet ibland. Jag tror att man hela tiden behöver något som man MÅSTE ta sig tid till, även om man absolut inte har lust. Jag har miljoner hobbies och intressen och skulle behöva 10 ggr. mer tid för att hinna med allt, men när man inte måste göra något av det så kan det vara lite svårt att komma igång och hålla energin vid liv. Det går i perioder då jag vill göra allt på en gång och man har plötsligt en vansinnig energi, men sen kan allt bara bli liggande plötsligt...
Jag tror att man mår bra av att regelbundet ha någonting att göra, även om man ibland tycker att det är tråkigt och meninslöst. Kommer ni ihåg tv-serien fragglarna? I fraggelberget så bodde förutom fragglarna och ett gäng små byggarbetare, Doozrarna... Doozrarna var klädda i bygg-arbetskläder och hjälm och ägnade hela dagarna åt att bygga på en byggställning, med transparenta rör tillverkade av rädisor. Problemet för dom här små stackarna var att fragglar älskar rädisor och åt ständigt av Doozrarnas byggställning, Doozrarna blev givetvis rasande varje gång, och fick ägna större delen av arbetsdagarna bara till att reparera det fragglarna förstörde. Det fanns dock en fraggel som tyckte synd om Doozrarna som aldrig åt av ställningen, det var Wembi som en dag beslutade att förbjuda fragglarna att äta av och förstöra Doozrarnas ställning. Men detta ledda till att Doozrarna en dag blev färdig med sin ställning och blev arbetslösa, och med tunga huvuden förvirrade och ledsna var Doozerfamiljerna tvugna att flytta från fraggelberget för att söka nya platser att bygga på... Jag tror att aktivetet är viktigt, även när det kan kännas onödigt och tråkigt.
Nä nu verkar det som att stormen har lagt sig, det är nog dags att ge sig ut och göra någonting... Kanske besiktiga hojen, jag lagade ju bromsljuskontakten igår. :-)
Kram på er!
Kristian *Maskar*
Ps. När Wembi insåg vad förbudet ledde till, så upphävde hon det och Doozrarna kunde stanna kvar i fraggelberget.
Men varför mår man inge bra för, varför känner man sig meningslös och besvärad av ångest för att man sover lite på dagarna och bara slöar i soffan. I tre dagar nu har jag varit så trött att jag inte orkat ta mig för någonting, men det känns inge bra. Det känns som att jag kastar bort värdefull tid som jag borde ta till vara på, att jag måste ha gjort någonting på dagen för att vara nöjd.
Idag känns det inte lika jobbigt, det känns inte lika bortkastat och meningslöst att bara ligga i soffan under en filt och stirra in i väggen. För idag regnar och blåser det ute...! Undra hur det kommer sig att det inte är lika viktigt att göra något när det är dåligt väder ute, på nåt sätt så känns det som att man kan ursäkta sig med att det i alla fall e piss-väder. Trots att det bara handlar om mig, jag behöver ju inte direkt ursäkta mig eller bevisa vad jag gjort idag för någon annan.
Jag skulle nog aldrig kunna sluta jobba, oavsett hur less jag än kan vara på jobbet ibland. Jag tror att man hela tiden behöver något som man MÅSTE ta sig tid till, även om man absolut inte har lust. Jag har miljoner hobbies och intressen och skulle behöva 10 ggr. mer tid för att hinna med allt, men när man inte måste göra något av det så kan det vara lite svårt att komma igång och hålla energin vid liv. Det går i perioder då jag vill göra allt på en gång och man har plötsligt en vansinnig energi, men sen kan allt bara bli liggande plötsligt...
Jag tror att man mår bra av att regelbundet ha någonting att göra, även om man ibland tycker att det är tråkigt och meninslöst. Kommer ni ihåg tv-serien fragglarna? I fraggelberget så bodde förutom fragglarna och ett gäng små byggarbetare, Doozrarna... Doozrarna var klädda i bygg-arbetskläder och hjälm och ägnade hela dagarna åt att bygga på en byggställning, med transparenta rör tillverkade av rädisor. Problemet för dom här små stackarna var att fragglar älskar rädisor och åt ständigt av Doozrarnas byggställning, Doozrarna blev givetvis rasande varje gång, och fick ägna större delen av arbetsdagarna bara till att reparera det fragglarna förstörde. Det fanns dock en fraggel som tyckte synd om Doozrarna som aldrig åt av ställningen, det var Wembi som en dag beslutade att förbjuda fragglarna att äta av och förstöra Doozrarnas ställning. Men detta ledda till att Doozrarna en dag blev färdig med sin ställning och blev arbetslösa, och med tunga huvuden förvirrade och ledsna var Doozerfamiljerna tvugna att flytta från fraggelberget för att söka nya platser att bygga på... Jag tror att aktivetet är viktigt, även när det kan kännas onödigt och tråkigt.
Nä nu verkar det som att stormen har lagt sig, det är nog dags att ge sig ut och göra någonting... Kanske besiktiga hojen, jag lagade ju bromsljuskontakten igår. :-)
Kram på er!
Kristian *Maskar*
Ps. När Wembi insåg vad förbudet ledde till, så upphävde hon det och Doozrarna kunde stanna kvar i fraggelberget.
Teknikens under!
Efter att ha brytit mig ut från en fastnad hiss på jobbet idag lagom till hemgång, då jag instängd i 30 graders värme inte orkat vänta på servicekillen så åkte jag till världens charmigaste systrar i Södertälje. Våldgästade och krävde att få komma in och bli bjuden på middag, trots att jag idag nästan skulle kunna somna stående (varför vet jag inte... :-P). Detta accepterades under förutsättning att jag monterade ett tidur till deras kodbox som jag vid ett tidigare tillfälle installerat mot middag, sju sorters kakor, en Caol Ila (ett underbart val härliga syster) och jättefräcka disktrasor med döskallar på...!
Att tjejer skulle vara mindre intreserade av teknik och elektronik än killar är helt klart en myt, sällan får man skåda två tjejer så fachinerade över ett par knappar. Likt två småsyskon som tävlar om att vara först att trycka på knappen i hissen, rusar dessa underbara systrar med vassa armbågar fram till dörren för att vara först att trycka på kodboxens knappar. Till skillnad från småtjejer i en hiss där en stackare tvingas stå som förlorare med armarna i kort och mungiporna nere vid axlarna, så står i stället i detta fall den förlorande systern kvar på trappan för att efter dörren gått igen oxå få trycka koden och öppna. I ren förtjusning så har dom på bara ett dygn hållbarhetstestat apparaten långt över tillverkarens kvalitetstest.
När vi klockan 18.10 satt oss på verandan för att äta en jättegod sallad som jag tvingat dom att tillaga, medans jag brett ut mig i soffan för att titta på ett avsnitt ur "Little Brittan". Så ringer min telefon... I andra ändan hörs stämman från en service-tekniker som kommit till Klarabergsviadukten, för att befria mig från en icke fungerande hiss. När jag tittar på klockan och inser att det var två timmar och tio minuter efter det att jag instänring i hissen ringt för att bli befriad, känner jag plötsligt att: - Ungar tävla inte om att vara först till knapparna i hissen, dels så kan man bli instängd väldigt länge om det går fel, sen kan förloraren få hänga läpp en hel kväll. Tävla till portkoden kan vara minst lika roligt, och det bästa är att förloraren bara behöver stanna kvar på utsidan tills dörren gått igen och slå koden hon oxå!!! :-D
Slutet gott, allting gott!
(Berättelsen är baserad på en verklig händelse, namnen är av integritets-skäl inte de samma som i verkligheten.)
Kristian *Road och mätt!*
Ps. Jag har klippt mig sommarkort...
Att tjejer skulle vara mindre intreserade av teknik och elektronik än killar är helt klart en myt, sällan får man skåda två tjejer så fachinerade över ett par knappar. Likt två småsyskon som tävlar om att vara först att trycka på knappen i hissen, rusar dessa underbara systrar med vassa armbågar fram till dörren för att vara först att trycka på kodboxens knappar. Till skillnad från småtjejer i en hiss där en stackare tvingas stå som förlorare med armarna i kort och mungiporna nere vid axlarna, så står i stället i detta fall den förlorande systern kvar på trappan för att efter dörren gått igen oxå få trycka koden och öppna. I ren förtjusning så har dom på bara ett dygn hållbarhetstestat apparaten långt över tillverkarens kvalitetstest.
När vi klockan 18.10 satt oss på verandan för att äta en jättegod sallad som jag tvingat dom att tillaga, medans jag brett ut mig i soffan för att titta på ett avsnitt ur "Little Brittan". Så ringer min telefon... I andra ändan hörs stämman från en service-tekniker som kommit till Klarabergsviadukten, för att befria mig från en icke fungerande hiss. När jag tittar på klockan och inser att det var två timmar och tio minuter efter det att jag instänring i hissen ringt för att bli befriad, känner jag plötsligt att: - Ungar tävla inte om att vara först till knapparna i hissen, dels så kan man bli instängd väldigt länge om det går fel, sen kan förloraren få hänga läpp en hel kväll. Tävla till portkoden kan vara minst lika roligt, och det bästa är att förloraren bara behöver stanna kvar på utsidan tills dörren gått igen och slå koden hon oxå!!! :-D
Slutet gott, allting gott!
(Berättelsen är baserad på en verklig händelse, namnen är av integritets-skäl inte de samma som i verkligheten.)
Kristian *Road och mätt!*
Ps. Jag har klippt mig sommarkort...
Jag drar!
Nu drar jag till Leksand! Främst för att se Foppas Ice-breakers lira mot Leksands IF.
Men sen är det ju Classic Car Week i Rättvik denna vecka, så det ska bli en resa genom 50-talets motorpark på lördag oxå.
Hade riktigt tur och lyckades knipa ett återbud på Korstäppan Hotell, annars är det totalt fullbokat runt hela Leksand. Nån som vill följa med, jag har en plats kvar där bak...?!? :-)
Kom precis hem från Strängnäs, vart och kollat på Rallycross SM. Dom hade ett band där i publikhavet som lirade i pauserna, ett tjejband som hette
. Dom var helsköna och lirade verkligen allt, från hårdrock till dansbandsmusik. Spelade t.o.m dragspel och joddlade, ja jag hör hur det låter men dom var skitbra! Deras hemsida är VÄL värt ett besök...
Ha det gott vänner!
Kristian *Drar*
Men sen är det ju Classic Car Week i Rättvik denna vecka, så det ska bli en resa genom 50-talets motorpark på lördag oxå.
Hade riktigt tur och lyckades knipa ett återbud på Korstäppan Hotell, annars är det totalt fullbokat runt hela Leksand. Nån som vill följa med, jag har en plats kvar där bak...?!? :-)
Kom precis hem från Strängnäs, vart och kollat på Rallycross SM. Dom hade ett band där i publikhavet som lirade i pauserna, ett tjejband som hette
. Dom var helsköna och lirade verkligen allt, från hårdrock till dansbandsmusik. Spelade t.o.m dragspel och joddlade, ja jag hör hur det låter men dom var skitbra! Deras hemsida är VÄL värt ett besök...Ha det gott vänner!
Kristian *Drar*