Som om nån brydde sig om min blogg...

Vet inte om ni har hört, men jag blev påkörd av en lastbil med hojjen för två veckor sen. Inget märkvärdigt, fick en fraktur på skulderbladet, bröt tre revben, spräckte mjälten och blev sårig över vänsterhanden. Men det var inte värre än att man sprang i korridorerna på sjukhuset dagen efter, och hjälpte sköterskorna oxå ibland faktiskt. Anledningen till att jag inte sprang första dagen berodde nog mest på dosen morfin jag fick.

Har inte varit någon plåga direkt förutom att magen slutade att fungera ett tag, och det är väldigt mycket jobbigare med en mage som skriker efter mat men som sen inte klarar av att ta emot den. Kunde typ ta två tre tuggor av mina mål, även fast jag var vrålhungrig innan.

När dom kom för att hämta mig så kunde jag inte låta bli att känna mig besvärande, krävande och påfrestande, så mycket personal, ambulans, brandförsvar och polis o grejjer för lilla jag. Där låg jag och tog upp deras dyrbara arbetstid, och dom vände på mig och bar upp mig på båren och skjutsade in mig i ambulansen. Och där låg jag och kände mig väldigt lat, ska dom verkligen behöva jobba o slita så där för bara lilla mig. Jag gjorde inte ett handtag för att hjälpa till, hjälpte inte ens till att flytta undan hojjen. Nä lite generad över att det blivit ett sånt jäkla pådrag för min skull låg jag nu där på båren i ambulansen skumpandes på väg till Karolinska, där jag mottogs av ännu fler människor som stressade som galningar för att ta hand om mig. De kläder som ambulanspersonalen inte klippt sönder (kallingarna o skorna) togs av på operationsbordet och jag låg där nu helt näck, först då tänkte jag att... nä jag tänker bara ligga här, jag var hela tiden fast besluten om att jag skulle hjälpa till me nåt. Men när jag nu låg där näck så kände jag att det här ändå inte rätt klädsel att bistå med någon hjälp i alla fall, och tydligen så behövdes det inte heller...

Jag vet att jag har underbara vänner och familj, och det blir oxå så väldigt påtagligt när det händer nåt sånt här. Jag försökte få den tröga ambulanspersonalen att ringa farsan som jag skulle jag skulle möta i samma veva, jag förstog ju att han skull bli orolig om jag inte dyker upp och inte svarar i telefon. Efter att han själv försökt ringa mig ett antal gånger så får jag till slut Henrik i ambulansen att svara, men min telefon är lite dum så högtalaren funkar inte alltid utan man måste knacka på den. Henrik svarar "Hej det här är Henrik från ambulans 784 Karolinska, jag svarar på din sons telefon", men när Henrik inte hör farsan så lägger han på luren och säger att vi får ta det sen. Jag blir väldigt sällan arg och det brukar krävas en hel del för att jag ska brusa upp, men nu var jag berädd att be dom stanna ambulansen så att jag kan knalla till Huddinge sjukhus i stället. (Undantag från min tidigare känsla av att vara overksam) Precis som jag misstänkte och förargades över så var ju det här beskedet på inget sätt lugnande för min far, jag påtalar även på operationsbordet att jag vill att dom ska kontakta min farsa och en trevlig sköterska springer iväg för att hjälpa. Då visar det sig att hela gänget redan sitter i väntrummet utanför, helt galet på något sätt hade dom tagit reda på vart jag tagit vägen och hunnit in allihopa.

Och redan andra dagen när jag kommit upp på avdelningen så kommer det blommor, presenter och lyckönskningar från vänner jag inte kunde förstå vart dom fått informationen ifrån. Förutom dom trevliga sköterskorna på avdelningen, så hade jag besök från mina familjemedlemmar och vänner varje dag.

Tack alla rara för erat stöd på sjukhuset, ja och även nu för den delen. Det har varit jätteskönt att veta att ni har brytt er om mig, hjälpt mig och hållt mig sällskap. Och tack för blommor, mat och godis!


Nu har det gått två veckor sedan sammanstötningen, och jag känner mig oförskämt frisk. Det ska ju tydligen göra ont med skulderbladsfrakturer och revbensfrakturer, men det verkar vara något jag missat bortsett ifrån att armen inte gör som jag säger och molar en del. Men jag har under hela tiden haft ont i mitt vänsterben, och igår hade jag mer problem att gå nerför i trappor än tidigare. Jag tog en promenad med Wilma och åkte och parkerade vid en hage för att fika, men väl där tänkte jag att om jag har ett gäng frakturer jag inte känner av så kanske det är värt att kolla mitt ben i alla fall. Jag ringde till avdelningen som jag legat på och sa till läkaren där att jag fortfarande hade ont i benet, oj då sa han och eftersom att han skulle på operation kunde han inte själv ta emot mig så han skulle ringa ner till akuten och förvarna min ankomst. Jag lämnar Wilma hos brorsan och åker inte till akuten, efter att jag anmält mig i receptionen hinner jag inte ens sätta mig innan jag blir inropad. När jag väl ligger där inne springer en läkare jag haft på avdelningen förbi, han bli lite nyfiken och vill kolla och känna lite grann. Sen går han till disken och pratar med systrarna och säger att den där killen kommer från A24a och ska tas omhand med en gång, ortopeden kommer efter bara ett par sekunder... Hon klämmer oxå och mäter trycket i muskeln med nån nål, konstaterar att jag har en spänd muskel och att den ska lindas för att skapa mottryck. Hon kilar iväg en stund och kommer tillbaka efter ett par minuter, och förklarar att det inte tagits några röntgenplåtar på mitt ben. Hon tycker därför att vi för säkerhets skull ska röntga benet med en gång, så en söt syster skjutsar upp mig liggandes på britsen till röntgen. Där står redan tre sängar med patienter som ska röntgas, men systern hinner bara släppa sängen sen åker jag direkt in till röntgen före alla andra. 

Efter att man granskat röntgenplåtarna visar det sig att jag har brytit benet, som jag knallat omkring med i två veckor. Det förklarar ju varför jag haltat så, ja nä så det var ju bara att gipsa. Så nu ska jag strutta omkring med en gipsstövel i tre veckor... Min läkare påpekade att det var inte alls vanligt att patienter kör och parkerar på gästparkeringen för att promenera till akuten med ett sedan två veckor brutet ben.


Jag kan verkligen känna igen mig i Robert Gustavssons rollfigur i "Skenbart", han och jag är nog väldigt lika. Men det är ju så där att man vill ju inte besvära andra människor för sina krämpor och skavanker, inte ska väl dom behöva slita så där för lilla mig... 




Tack vänner!

Kristian  *Läker*