Mitt i ett äventyr!
Till slut så har man ju börjat tro att man kommer leva hela sitt liv som singel, vilket jag dessutom har trivts med som fisken i vattnet. Jag har inte kännt att jag saknat nåt, min erfarenhet av vad jag hittills trott varit kärlek så har det bara varit en plåga. Och jag har bara kännt mig otrygg och osäker, vilket gjort att jag till slut i stället valt att vara singel.
Samtidigt som jag har undrat vad det egentligen är för fel på mig som inte kan känna som vanliga männinskor, så har jag bara accepterat att sån här är jag och alla är vi olika. Det kanske inte är så att alla människor är gjorda för att bli kära, jag menar alla har vi ju i övrigt olika intressen och saker vi brinner för. Jag brinner väl inte för kärleken helt enkelt.
Men så kommer helt plötsligt denna fantastiska tjej och griper tag i mig, ser mig i ögonen och talar om för mig att hon kan visa mig meningen med livet. Hon frågar mig om jag är berädd att följa med henne och ge mig ut på mitt livs härligaste äventyr (kan inte svara på om hon sagt detta i ord, men det är så jag uppfattat det), hon tar mig med på en resa som inte kan beskrivas på annat sätt än helt underbar och totalt överlycklig. Hon har redan lärt mig att sväva och att gå på moln, hon har lärt mig att le tills man får träningsvärk. Hon visar mig ständigt hur hon kan skina starkare än solen bara genom att le, hon kan få det att bubbla av lycka i mig med hjälp av ett par ynka ord. Hon kan få det att snurra i huvudet på mig med endast ett ansiktsuttryck eller en blick...
Jag vet att det låter helt sjukt, men vad som då är dubbelt så sjukt är att hon beskriver det på precis samma sätt. Vi verkar dessutom ha en telepatisk förmåga, då vi på något sätt förstår varandra utan att vi ens behöver säga något. För om någon av oss säger något så är det ändå precis vad den andre tänkt säga, och jag har nog aldrig träffat någon som är mig så otroligt lik. Det känns som att vi kännt varandra hur länge som helst...
Jag tror att jag börjar få kläm på vad det här med kärlek skulle kunna vara för något, jag har förstått nu att man kan vara kär och lycklig samtidigt som att man känner sig helt trygg och säker. Det har inte för någon sekund varit annat än ren och skär lycka, och jag vet att denna underbara resa bara har börjat!
Vad jag nu har kommit fram till är att hur jäkla konstig, annorlunda och märklig människa man nu tycker att man är så har man absolut ingenting för att försöka ändra sig eller göra sig till för att passa in, du är helt perfekt precis som du är hur vridna och konstiga dina egenheter än må vara. Det gäller bara att träffa rätt, och det är bara en fråga om tid.
Kristian *Kär*
Inget gips!?! Ändå lurad...!
Jag ringde till KS för att tala om att något behövde göras, för att mit gips inte höll måttet längre. Hon tyckte att jag skulle komma in så att dom fick gipsa om, jag skulle komma runt halv tre då gipskatten skulle vara redo. Efter ett par minuter ringde hon tillbaka till mig och frågade hur jag skulle ta mig in, jag sa att jag förstås skulle ta bilen.
- Nej det ska du nog inte göra, du får inte utsätta gipset för stötar det första dygnet...
Detta var ju förstås inga nyheter för mig, jag har ju gipsrutin nu. :) Så jag förklarade att jag kör automat, så risken är väl inte större än om jag får skjuts. Men nää! Hon tyckte att jag skulle ta mig in på annat sätt i alla fall, jag började då att tänka på hur långt det var från parkeringsplatsen till den där avdelningen där jag gipsades. Då kände väl jag oxå att det kanske är lämpligt med någon som kan köra mig direkt från entrén, och så sa tanten att jag kunde lösa en biljett för 170:- till taxi hem. Så jag ringde och väckte Kaj som skjutsade in mig till KS, jag stapplade fram till receptionen och fick förklarat för mig att jag var på helt fel avdelning.
- Du ska till ortopedmottagningen, den ligger runt hörnet och en bit ner...
Jaha! Jag knallar på med mitt trasiga gips och kommer till slut fram till ortopeden, som visar sig ligga precis vid gästparkeringen på baksidan. Skit samma tänkte jag, blir ju ändå en ganska billig resa hem... Kliver in på avdelningen och får lägga mig i ett rum med P3 på högsta volym, jag fick välja kanalen men volymen stog där den stog. Sen började hon såga!!! Hon tog fram en liten handklinga, vilket jag tio sekunder innan just skämtat om. Självklart får man för att man inte håller tyst tänkte jag, och var faktiskt för första gången lite orolig på sjukan. När hon sedan sågade sig upprepade gånger i sin egen vänsterarm utan att det blev ett märke, så kände jag mig dock något mer lättad. En lättnad som skulle visa sig bara vara början, ååh jäklar vad skönt det var att få bort gipset!
Äntligen fick jag röra på foten, och det var såå skönt.
Sen började man klämma och känna, och som vanligt så verkade jag friskare än väntat. Så gipskatten ville att ortopeden som jag haft tidigare skulle titta på benet, för att bestämma om jag verkligen skulle behöva gipsas.
- Nä det här behöver vi inte gipsa, det räcker med en "Camwalk". Vilket visar sig vara en pjäxa som jag själv reglerar stödet mot benet, med hjälp av en liten pump som man fick med. Med numrerade ventiler skulle man pumpa upp pjäxan på fyra ställen, och den blev riktigt skön - man kunde t.o.m gå hyffsat som folk i den efter att i två veckor gått som en stelare Charlie Chapplin.
Ingen var gladare än jag... ... Ända tills det var dags att åka hem!
Jag var nu alldeles för frisk och mobil för att få lösa en taxibiljett, och ingen egen bil hade jag ju nu heller...
- Ja men du kan ju åka kommunalt, det är jättelätt!
Jo visst... Efter att ha misslyckats med att få någon till att sätta sig i rusningstrafiken för att hämta mig, så bestämde jag mig då för att åka kommunalt. Jag har ju ändå åkt buss när jag gick i skolan som pojk, så jag gick för att kolla efter en buss som skulle kunde ta mig någonstans. Jag hittade en som gick till Solna och Sumpan, grejt tänkte jag - därifrån kan jag ju ta pendeln för det vet jag hur man gör... Jag stog och väntade där på busshållplatsen, och kom t.o.m först i kön när bussen kom...! :D Vilket inte skulle visa sig så uppskattad, då jag blev ståendes med chaffören och nekades bussfärd för att jag inte hade nån biljett... Men va fan! Jag får ju biljett av dig herr busschafför när jag betalat! Men nä... mina skitiga pengar var ingenting värda på den där bussen, utan jag skulle köpa den på Pressbyrån i så fall. Jo precis som att bussen kommer att stå kvar när jag kommer tillbaka!?!
Så efter att jag då återigen försökt åka kommunalt men misslyckats, så insåg jag nu att det är verkligen ingenting för mig. Jag ger upp och hoppar till slut in i en taxi i alla fall, vilka brukar vara stormförtjusta i kontanta medel. Så förtjusta att taxametern stannade på väntade 400 spänn, vilket jag tänkte att försäkringsbolaget ändå får betala... Om det inte hade varit så att jag glömde ta kvittot!!! (Förmodar att det var därför han var så glad, trots att jag inte kunde ge honom mer än 4 spänn i drix)
Men vad jag ville säga var i alla fall att det är så grymt skönt att äntligen ha blivit av med gipset, och nu knallar jag runt i lägenheten utan något alls. Och använder pjäxan när jag springer utomhus.
Jag tycker att jag gör grymma framsteg varje dag oxå, och jag hoppas på att kunna vara med och lira innebandy om ett par veckor. Och jag kommer defenitivt inte att missa hockey-bocky premiären v. 43!
Kristian *Går på egna ben!*
Fan va bra vi är!
Trots att flera av oss inte lirat tillsammans tidigare, och heller inte under dom här förutsättningarna med den stora planen och regler och grejer. Så var vi redan efter att par minuter samspelta, och vi lirade som ett komplett lag hela matchen. Trots att siffrorna drog iväg så höll vi oss till vårat spel och lyckades hålla ihop laget hela matchen.
Lite bittert bara att man själv får sitta på bänken, hade ju hellre varit där ute och hjälpt till. Men men... Så fort jag blir av med det här gipset så blir det motionscykeln varje dag för att hämta upp allt jag tappat i mitt paketerade smalben, och för att få upp kondisen igan. Sen måste jag låna L´s hantlar oxå, så att jag kan göra något åt min numera sugrörssmala vänsterarm...
Kristian *Rehab*
Totalt meningslöst inlägg... (Men fin bakgrund :-))
Kände mig lite låst här hemma när jag stapplade omkring på gipset, vill helst undvika att sitta och trampa ner kopplingen i bilen. Det funkar rätt bra kortare sträckor men det är ju inte någon direkt vila för det trasiga benet, tror heller inte att det riktigt skulle hänga med i en paniksituation...
Därför var jag och köpte en Merca med automatlåda i söndags, och nu går man t.o.m ut och nöjesåker. :-D Och nu när jag ändå är ledig en månad så kan jag ju dra iväg på min roadtrip som blev avbruten under semestern, och som den tonåring man är så åkte ju självklart baslådan ner i bakluckan direkt. Dessvärre så är ju Merca ganska bra ljudisolerade, så det blev inte så lätt att få in basen från bakluckan till kupén. Men men...
Nä nu ska jag åka iväg för att käka lunch!
Kristian *Hungrig*