Som om nån brydde sig om min blogg...

Till slut så har man ju börjat tro att man kommer leva hela sitt liv som singel, vilket jag dessutom har trivts med som fisken i vattnet. Jag har inte kännt att jag saknat nåt, min erfarenhet av vad jag hittills trott varit kärlek så har det bara varit en plåga. Och jag har bara kännt mig otrygg och osäker, vilket gjort att jag till slut i stället valt att vara singel.

Samtidigt som jag har undrat vad det egentligen är för fel på mig som inte kan känna som vanliga männinskor, så har jag bara accepterat att sån här är jag och alla är vi olika. Det kanske inte är så att alla människor är gjorda för att bli kära, jag menar alla har vi ju i övrigt olika intressen och saker vi brinner för. Jag brinner väl inte för kärleken helt enkelt.


Men så kommer helt plötsligt denna fantastiska tjej och griper tag i mig, ser mig i ögonen och talar om för mig att hon kan visa mig meningen med livet. Hon frågar mig om jag är berädd att följa med henne och ge mig ut på mitt livs härligaste äventyr (kan inte svara på om hon sagt detta i ord, men det är så jag uppfattat det), hon tar mig med på en resa som inte kan beskrivas på annat sätt än helt underbar och totalt överlycklig. Hon har redan lärt mig att sväva och att gå på moln, hon har lärt mig att le tills man får träningsvärk. Hon visar mig ständigt hur hon kan skina starkare än solen bara genom att le, hon kan få det att bubbla av lycka i mig med hjälp av ett par ynka ord. Hon kan få det att snurra i huvudet på mig med endast ett ansiktsuttryck eller en blick...

Jag vet att det låter helt sjukt, men vad som då är dubbelt så sjukt är att hon beskriver det på precis samma sätt. Vi verkar dessutom ha en telepatisk förmåga, då vi på något sätt förstår varandra utan att vi ens behöver säga något. För om någon av oss säger något så är det ändå precis vad den andre tänkt säga, och jag har nog aldrig träffat någon som är mig så otroligt lik. Det känns som att vi kännt varandra hur länge som helst...

Jag tror att jag börjar få kläm på vad det här med kärlek skulle kunna vara för något, jag har förstått nu att man kan vara kär och lycklig samtidigt som att man känner sig helt trygg och säker. Det har inte för någon sekund varit annat än ren och skär lycka, och jag vet att denna underbara resa bara har börjat!


Vad jag nu har kommit fram till är att hur jäkla konstig, annorlunda och märklig människa man nu tycker att man är så har man absolut ingenting för att försöka ändra sig eller göra sig till för att passa in, du är helt perfekt precis som du är hur vridna och konstiga dina egenheter än må vara. Det gäller bara att träffa rätt, och det är bara en fråga om tid.




Kristian  *Kär*