Som om nån brydde sig om min blogg...

Kom precis hem från Ekerö, varit ute hos morsan på landet och grillat. På fredagar mellan klockan 22:03 till 00:00 är det P3 Rytm med Papa Dee på radion, sitter man drygt fyrtio minuter i bilen med bara reggae så kommer ju dom här stora tunga frågorna upp i skallen. 

Jag började tänka på hur mycket vi egentligen tänker på varandra och andra människor, i alla möjliga och omöjliga situationer och av väldigt olika anledningar. Det måste ju inte nödvändigtvis vara så att dessa människor precis gjort något som får en att tänka på dom, heller inte att det måste vara någon gammal skandal som upprepar sig i skallen. Utan man kan ju liksom bara komma och tänka på människor utan vidare, eller att vänner kan dyka upp i samtalsämnena runt matbordet bara...

Och nog är det väl så att man nästan alltid har någon i skallen, utan att man tänker på nåt speciellt om just denne. Det fick mig ju oxå att fundera på hur många det egentligen är där ute som tänker på mig just nu, antagligen är det i alla fall någon som gör det. Man går ju omkring i sin lilla bubbla, och tycker inte att man gör något som någon annan skulle ha intresse av att tänka på mig för. Man känner sig lite som en Kalas-puff i en förpackning, bara en i mängden och man kan inte urskilja en puff från en annan och man finner inte heller någon anledning till att göra det. Men när man själv funderar över varför man tänker på folk så är det ju sällan för att dom gör eller gjort något märkvärdigt, eller att dom på något sätt skulle vara så annorlunda ens andra vänner. Utan dom kan bara dyka upp rätt vad det är...

För ett par veckor sedan fick jag reda på att det finns bekanta som läser min blogg, vilka jag aldrig någonsin skulle kunna gissa att dom gjorde. Det måste ju ändå betyda att det finns en del människor förutom mamsen som ägnar en tanke åt en ibland, utan att man nyligen gjort skandal...

När farsan bodde här uppe så hade han en granne som bodde innanför dörren mitt emot, vi tyckte att han var rätt skum för han hade lite konstiga saker för sig. Han hade en riktigt risig gammal Ford Granada (eller ja hade...? han kanske har den kvar), vilken han låste fast motorhuven med kätting och hänglås som han även gjorde mellan ratten och pedalerna. Han sa aldrig något och han var alltid hemma, och hade aldrig några besökare. Han var förmodligen väldigt ensam, och rörde sig endast mellan Konsum och sin lägenhet (runt 100 meter). Farsan flyttade därifrån -89 och jag hade inte sett honom sedan dess, men nu såg jag honom faktiskt härom dan (på väg till Konsum förmodligen). Han hade fått lite gråare hår, men annars såg man ingen direkt skillnad. Dom senaste dagarna har jag faktiskt tänkt på honom och undrar lite hur han egentligen har det, och hur han egentligen får dagarna att gå...


Så hur jäkla deprimerad, värdelös och ensam du ibland kanske känner dig. Och hur elak samhället och omvärlden är mot dig. Hur tråkig, inrutad och utanför  du  än  må  känna dig, så ska du veta att det finns ALLTID någon där ute som tänker på dig! Du är ingen Kalas-puff i ett stort paket som bara smälter in i mängden, du är unik och det finns alltid en anledning att tänka på just dig...






Kristian  *Tänker på er*